Barns rädsla inför att somna ensamma
När barn ska somna ensamma blir de ofta oroliga och rädda. Möblerna i rummet, som verkar så välkbekanta och trygga på dagen förvanskas i skuggorna och blir till monster, som för med sig skräck och ångest in i rummet.
Denna barns utsatthet vid insomning åskådliggjordes tydligt vid invigningen av OS häromkvällen, då stora monster i form av Voldemort från Harry Potter och Hjärter Dam från Alice i Underlandet intog scenen, som var full av barn i pyjamasar i varsin vit järnsäng typ sjukhus.
Lösningen på OS-invigningen var att en hoper Mary Poppins kom och jagade bort monstren och sedan att en ny hoper kvinnor i gammaldags sjuksköterskeuniformer satt och läste på sängklanten för varsitt barn. En gigantisk sovande bebis, alldeles för liten för att förstå sig på sagor tar form och alla sover sött.
Jag blir bara så beklämd.
Jag ser hela numret som en jättelik manifestation över vår tids och kulturs vilsenhet inför barns behov av sina närmaste vuxna intill sig.
Arrangörerna av invigningen, har liksom J M Barrie, som skrev Peter Pan, och JK Rowling, som läste högt ur samma bok som inledning till numret på OS-invigningen, insett hur hemskt det kan vara att somna alldeles ensam i ett rum, men de verkar alldeles blinda för den lösning som ligger allra närmast till hands: Att barn får somna intill en förälder.
Inom psyklologin är det känt att barn känner sig extra ensamma och utsatta inför natten. I boken Anknytningsteori - betydelsen av våra nära känslomässiga relationer står det ungerfär att denna rädsla inför att vara ensam på natten antagligen är evolutionärt grundad - det hsar gynnat människan att hålla sig intill sina närmaste på nattne, och inte riskera bli byte för monster rovdjur.
I Människan, kulturen och evolutionen skriver Tomas Ljungberg (ungefär, för jag orkar inte slå upp och kolla) att det är en fobi att inte somna och sova ensam som är lika stark och grundläggande som fobi för spindlar och ormar.
På ett tredje håll har jag läst att barn är rädda för själva övergången från vakenhet till sömn, rädda för att släppa taget.
Samtidigt finns det i konventionella barnuppfostringsråd stark betoning på hur viktigt det är att kunna somna och sova "själv". Råden handlar ofta om att man ska förklara sakligt att det itne finns några monster. Är barnen så små att det inte går att resonera med dem ska man bara låta dem skrika sig till sömns, i det som kallas femmminutersmetoden.
Var håller föräldrarna till barnen hus på OS-invigningen? Varför är det anställda nannies och sjuksköterskor på ett gammaldags sjukhus som är de som i någon mån dämpar barnens oro inför att somna? Gammaldags sjukhus, där föräldrarna inte var välkomna är ju själva sinnebilden för oförståelsen inför hur barn fungerar och vad barn behöver. Att små barn inte "glömmer" föräldrarna under sjukhusvistelse, utan att det är en psykologisk process som har ett högt pris för barnet - losskoppling - som gör att det släpper ankytningen till föräldrarna, som det inte kan nå och söka skydd hos.
Kommentarer
Jättebra inlägg, Tack Miranda!